Parfymspökets fall (2020)

Berättelsen nedan kom till då jag funderade på användningen av nu- och då-relaterade tidsuttryck som till exempel föregående vecka och förra veckan, nästa vecka och följande vecka - och hur bäst förklara skillnaden mellan dem. Var har man sitt perspektiv – i det förflutna eller i nuet, är väl den centrala frågan både när det gäller användningen av dessa tidsuttryck och berättelsen nedan. Ursprungligen var det meningen att skriva en kort övning med kanske 10–15 rader text, men texten ville ta en annan form så det blev en historia med rubriken ”Parfymspökets fall”. Berättelsen för mina tankar till sagan om Törnrosa när jag nu läser den igenom, en vecka senare. Mera om tidfästningsadverbial kan man läsa på språkvårdaren Monica Äikäs artikel i Språkbruket 3/2019. Och huvudpersonen, protagonisten "Sööderin Serlokki" har det bra. Han har bråttom med två nya utmanande fall ;-) (vilket betyder att jag får läsa på en hel del för att kunna skriva dem). Men jag låter honom själv berätta om sitt arbete så får vi bekanta oss med honom för första gången här nedan. 

***

Häromveckan blev jag kontaktad av en halvbekant affärsman som ville dela med sig en underlig historia. Södermalms Sherlock Holmes brukar de ju kalla mig till för i vänkretsen, så det var så han kom i kontakt med mig. En och annan gåta har jag också lyckats lösa under åren (men vill inte skryta med mina framgångar).

I alla fall, han – låt oss skydda hans identitet och kalla honom Arvid - berättade för mig i telefonen med en upphetsad röst om en gåta som är och förblir den mest svårlösta i min yrkeshistoria. Här nedan försöker jag beskriva händelseförloppet tidsmässigt så gott jag bara kan.

En vecka innan vårt första samtal hade Arvid varit på utlandsresa och hans lägenhet mitt i city låg tom. När han kom hem från resan, märkte han genast att något inte var som det brukade därhemma. En annan människa hade bott i lägenheten under tiden. En främmande doft av parfym mötte honom i hallen när han steg in, men annars var allt som förr. Alla möbler och grejer var på sina vanliga platser och ingenting saknades. Det udda var att det låg en gammal femtiolapp på köksbordet. Arvids syster brukade ju komma förbi och vattna blommor då Arvid var borta hemifrån under en längre period, men det var inte hon som lämnat en femtiolapp efter sig. Det var inte heller hennes parfymdoft som hängde kvar i luften.

Arvid berättade också att hans lägenhet ligger uppe på femte våningen så det går inte att bryta in i lägenheten heller. Om någon hade klättrat upp längs brandstegen hade nog en annan invånare i huset märkt det. Fönstren var också låsta på insidan. Så möjligheten för ett inbrott uteslöt vi snabbt.

Följande vecka blev det återigen dags för honom att åka bort för tre dagar. Det samma hände på nytt under Arvids bortavaro. Någon hade övernattat i den tomma lägenheten och lämnat en femtiolapp på köksbordet precis som tidigare. En svag doft av parfym hängde kvar när Arvid återvände hem. Enligt honom var doftmärket också samma som tidigare, men det gick inte att känna igen det. Han hade redan luktat på olika parfymer både på varuhusen och flygfältet utan framgång.

Följande vecka tog han kontakt med mig igen för att berätta att han nu hade bytt lås – och att han från och med nu var den ende med tillgång till de nya nycklarna. Inte ens hans syster fick sitt par extra nycklar. Och så berättade Arvid att han också hade satsat några tusenlappar på flera övervakningskameror. En dag senare åkte han bort igen för två dagar för att delta i en konferens i Köpenhamn. Och ja, ni kan gissa hur historian fortsätter. Trots alla säkerhetsåtgärder hade den objudna gästen lyckats ta sig in i lägenheten. De splitternya kamerorna hade inte heller lyckats fånga hen.

En sen kväll förra veckan satt jag framför datorn och grubblade på detta olösta fall. Då fick jag för mig att gå in på en webbsida där man hyr ut lägenheter för turister, lik Airbnb. Jag hittade dock ingen ledtråd där. Det var det enda jag kunde tänka mig – att någon hyrde ut Arvids lägenhet utan hans kännedom. Och att denna person dessutom var en duktig locksmed och hade på något sätt manipulerat övervakningskamerorna som man brukar göra på amerikanska tv-serier. De gamla femtiolapparna på köksbordet gick det dock inte att förklara.

På samma gång råkade jag också googla efter mer information om huset där Arvid bodde. Då, efter några klickar, kom jag fram till en historia om en ung hyllad operasångerska som hade bott i samma hus på 1920-talet. Något i texten fäste min uppmärksamhet så jag läste vidare. Med en hastig blick verkade hennes livsöde vara tragiskt. Hon var offer för en av de äldsta historierna på jorden, där lust och åtrå står på den ena sidan, kärlek och emotionell investering på den andra. Och då är det ofta kärleken och investeraren som betalar priset. Kort efter att ha framgångsrikt spelat huvudrollen som Madama Butterfly i Stockholmsoperan, fått beröm av kritikerna för sitt framträdande i en av de svåraste operarollerna, hade hon vid bara 25-års ålder tagit sitt eget liv genom att kasta sig ut genom ett fönster i sin lägenhet. Mannen hon var kär i, en känd och mycket äldre författare, hade lämnat henne tidigare under olycksdagen med ett kort och bryskt meddelande där han berättade att han hade familj på en annan ort och att det var dags att återvända hem och börja skriva hans följande roman. Dessutom hade han lämnat en femtiolapp ovanpå meddelandet och bägge två lämnade han förstås på köksbordet innan han gick sin väg. Under tiden sov vår unga sångerska fortfarande sött i sin säng utan en aning om vad den kommande dagen skulle föra med sig.

Senare under dagen då den sorgsna händelsen redan tagit plats berättade en uppskakad polisman till en journalist att när han och hans kollega hade gått in i lägenheten hade de märkt en svag doft av parfym hänga kvar i luften i korridoren. Det var en påminnelse om en tid som alldeles nyss gått, men som man inte längre kunde fånga på nytt hur man än hoppades på att kunna vrida klockan tillbaka. Det som fanns kvar i lägenheten var ett minne av en ung kvinna som tyst gått oss förbi, berättade polismannen i tidningen följande dag.

Och på webbsidan Stockholmsskällan råkade jag till min förvåning hitta operasångerskans adress i sin helhet. Det gissade ni säkert redan att det var Arvids lägenhet där hela historian hade tagit sin plats. Jag hittade också en bild på operasångerskan på en gammal tidning på biblioteket. En skön ung dam med ett kort tidsenligt hår, allvarliga ögon och mörkröda hjärtformade läppar mötte mig på bilden. Det låg något upproriskt över hennes väsen, det var tydligt för mig att det på bilden stod en självständig kvinna som vågat följa sin egen väg. Men var det också den här egenskapen, den idag så hyllade självständigheten, som hade gjort henne så utsatt? När det gäller mannen, var det så att han var en erfaren förförare som hade målat livliga bilder om ett kommande lyckligt liv tillsammans för att komma i hennes säng? Trodde han kanske på sina lögner då han uttalade dem - var han bara en opportunist som tog sin chans när den kom? Och var det inga som varnade den unga kvinnan för mannen, ingen i deras vänkrets, den kulturella eliten på den tiden som visste om hans familj och vanor eller valde de helt enkelt att titta åt ett annat håll? Lät de honom föra henne längre bort från sanningen och verkligheten, svek de henne och med sin tystnad accepterade mannens agerande? Och varför lät hon det hända? Var hon så förälskad i honom att hon inte hörde varningsklockorna eller trodde hon att dessa väckarklockor som ringde i huvudet betydde kärlek? Kan det vara så, att när den mörka sanningen och den brutala verkligheten den ödesdigra dagen mötte vår unga dam, var hon inte utrustad att möta den öga mot öga, så ung hon också var. Och var det så att hon plötsligt inte längre såg en öppen dörr någonstans inne i sitt huvud. Att hoppa ut genom fönstret var den enda utvägen hon såg för sig själv, att upprepa Madama Butterflys historia som hon så framgångsrikt spelat på scenen. Det får vi förstås aldrig veta, men jag kan inte låta bli att tänka på henne, som om hon nu också skulle ha flyttat in i mitt huvud. Jag kände hennes parfymdoft i näsan.

Hade jag också brutit mot en outtalad regel nu, en osynlig gräns oss människor emellan, både döda och levande. Jag hade kommit alltför nära in på henne då jag gjorde efterforskningar och började återskapa hennes berättelse för att hjälpa Arvid. Så jag skickade genast all information till honom per e-post för att komma längre bort igen, bort från den obehagliga känslan hennes historia väckt inuti mig. Hur mycket verklighet tål vi, det har jag mången gång undrat på? Och vad är det ens för något, verklighet, verkligheter, overkligheter?

Hur som helst, en dag senare efter mitt mejl ringde Arvid för att berätta att han ska flytta ut. Mäklaren hade faktiskt redan varit på besök i lägenheten samma morgon. Om spöket hade Arvid dock inte berättat om till mäklaren, han ville förstås inte bli stämplad som galning. Kanske var det också värdet på lägenheten han var mån om att förvalta. Arvid hade ju satsat en hel del egna pengar för att restaurera sekelsskifteslägenheten till originalskicket med fiskbensparkett, fungerande kakelugnar, höga golvlister, takrosetter och andra tidsenliga detaljer från början av 1900-talet, men lagt till ett modernt kök och ett lyxigt badrum. Det var ju så man gjorde när man hade tillgång till en riktig drömvåning. Allt i Arvids värld hade tidigare varit förutsägbart och logiskt och det hade varit relativt lätt för honom att klättra upp karriärsteget även om vägen till framgång inte hade varit spikrak. Vid 50-års ålder hade han äntligen haft pengar nog att köpa en lägenhet i innerstaden, något han hade drömt om och också förtjänade, tycker jag. Men där stod han nu plötsligt, mitt i kaoset och en mardröm som var bortom all mänsklig kontroll. Det fick honom att leta febrilt efter ett medium som kunde hjälpa honom även om han egentligen inte trodde på några övernaturligheter. Han var och är ju en man som tror på rationalitet, en man som inte funderar alltför mycket på det förgångna, för att inte tala om det osynliga. Ändå hoppades han att ett medium skulle ha en förklaring. Och ja, efter att ha hört vad jag hade att berätta om lägenhetens historia, har Arvid övernattat på ett hotell.

Häromkvällen sågs vi på en krog, tog en whisky eller två bägge två. Skotsk styrka gav oss den kraft vi så desperat behövde. Det vi diskuterade under kvällen var om det var renoveringen som fick spöket att uppenbara sig. Före Arvid hade ju andra invånare i lägenheten lämnat sina spår, ledtrådar av ett liv som levts under årtionden och som Arvid och byggmännen hittade som lager på lager i lägenheten. Det fanns linoleummatta från 50-talet i köket, tapeter med 70-talsmönster i sovrummen, väggar målade med mången sorts nyanser. Noggrant och försiktigt hade Arvid och byggarbetarna tagit bort dessa livstecken, städat och dammat av. Hade de således med sin kärleksfulla iver väckt parfymspöket vid liv då de hade grävt fram lägenhetens historia? Hade det varit bättre att låta bli?

Där vid krogsbordet undrade vi också om det går att hjälpa parfymspöket hitta sin ro (parfymspöket är vår egen benämning som vi brukar använda tillsammans med Arvid). Vad kunde man göra för henne? Borde man renovera lägenheten på nytt, skulle hon försvinna om vi lägger till ett nytt golv ovanpå det gamla, tapetserar väggarna? Eller blir hon då bara infångad igen. Borde man också se till att det alltid finns kärlek i lägenheten, att den bebos av människor som har så starka band att de aldrig sviker varann – och så ställer vi detta krav till alla som flyttar in i lägenheten framöver genom intervjuer och psykologiska tester. Kunde man på så sätt läka den mörka historian lägenheten fått bevittna? Allt detta har vi funderat på, men har inte hittat ett svar till det oförklarliga i livet, det som ligger bortom vår makt och vårt ansvar.

Onsdag i nästa vecka ska vi träffas igen och då på Arvids lägenhet. Arvid har nämligen avtalat tid med ett certifierat medium. Jag och Bosse, Arvids vän och en annan invigd i hemligheten, har lovat vara på plats delvis för att stödja Arvid, delvis för att hjälpa honom med utflyttning. Mediet gav dock några instruktioner i förväg då hen talade med Arvid för några dagar sedan. I normala fall brukar hen rekommendera att inte själv inleda kontakt med ett spöke, men det man kunde prova i detta fall var att försöka bota spökets trauma genom att lämna henne kärleksfulla meddelanden på köksbordet. Så Arvid och hans syster har nu tillsammans börjat besöka lägenheten varje morgon. De har lämnat ett nytt kärleksfullt meddelande på bordet bredvid en vas fylld med färska blommor. Och så hoppas vi att det fungerar, att spöket äntligen hittar en väg ut från lägenheten, stänger dörren bakom sig för gott.

Det blir nog spännande att se lägenheten själv. Rädd är jag nog också lite grann även om jag aldrig skulle medge det ansikte mot ansikte, speciellt till en annan man. Undrar också om det gör oss gott, att möta våra rädslor. Blir jag då också befriad av denna gåta som jag inte lyckats lösa. Det råkar ju också vara Halloween just då.

På Södermalm den 24 oktober

Din vän